Många undersökningar i veckan på lille Sander. Ultra på skalle är precis avklarat o det såg fint ut:-) Ska även göra ultra på hjärtat för att kolla blåsljudet, röntgen lungor o så ska ögonen kollas av ögonläkare eftersom han är prematur o det inte är ovanligt att de har problem m sina ögon. Dr har även satt in vätskedrivande, järn o så ska han få inhalationer dagligen. Känns som att vi bara står o stampar o ingenting händer men det är så det kan vara säger de. Målet är iaf att han ska klara att vara ur cpapen lite längre stunder igen som han var innan han fick blodförgiftning o igår kväll klarade han sig en halvtimma bra. Kanske hade det gått längre men jag ville inte pressa honom. Ska ta ur honom ikväll igen då han ska vägas o då får vi hålla tummarna för att det går fint! O så hoppas vi att vätskedrivande i kombination m inhalationer kan hjälpa till lite också. Vi lär hursomhelst bli kvar här lääääänge till. Tyvärr. Men huvudsaken är att han blir frisk! Dr säger att de trots allt är väldigt nöjda med hur det gått. De trodde han skulle vara mycket sämre än han är m tanke på utgångsläget!
Idag är det 3 (!!!) månader sedan jag blev inlagd. Åkte till Skövde för undersökning i hopp om att de skulle säga att det inte var fostervatten som läckte utan ngt annat. Då hade vattnet sipprat i två veckor redan (sedan v 21+1 då jag vaknade av att vattnet gick) o jag hade varit sängliggande sedan den 12 jan pga blödningar o lågt sittande moderkaka. Fatta att det är över 4 månader sedan jag blev liggande o hamnade helt utanför civilisationen. Över fyra månader sedan allt det där man tar så för givet togs ifrån mig. Det är en väldigt lång tid när allt bara är kaos o man är under sån press som vi varit...
I skövde såg dr Leyon iaf bara några små pölar med vatten kring Sander o han beslutade att jag skulle vidare t Östra. Väl där var det strängt sängläge o endast toalettbesök o dusch var tillåtna. (knappt dusch. Fick åka rullstol dit o sitta hela tiden i duschen) Vilken dag det var! Vi hade med oss L o C då vi inte hade väntat oss att det skulle gå så som det gjorde... Jag grät o grät o var så förtvivlad eftersom de inte gav oss särskilt mkt hopp om bebis skulle födas. O att jag tvingades ligga på sjukhus tio mil hemifrån mina älskade barn o Dajjen! När vi hade samtal m barnläkaren i göteborg gav de bebis 50 % chans att överleva om han skulle födas då, i v 23+1. Men att handikappen förmodligen skulle bli ganska grava o att vi kanske skulle tvingas välja att stänga av livsuppehållande apparater om de ansåg att han fått för grava skador pga hjärnblödningar som är vanligt då de är så extremt prematura. Ingen trodde att det skulle gå så länge till innan värkarbetet satte igång... Så jädra gött att kunna knäppa dom på näsan lite! Nästan 10 veckor gick det ju!!! Helt otroligt! Synd bara att vi tvingades gå igenom alla möjliga scenarion i huvudet under tiden. På sätt o vis känns det som att vi gått igenom så mkt mer än vi faktiskt gjort eftersom vi var så inställda på vad som skulle kunna hända. Vi har sörjt en massa saker under resans gång som vi tack o lov aldrig fick uppleva i verkligheten...
Låg på Östra i fyra v o sedan här på näl fram till Sander föddes. De flesta av er vet ju redan hela bakgrunden o det är skönt att slippa dra historien om o om igen tycker jag. Vi visste hela tiden om vilka komplikationer den långvariga vattenavgången skulle kunna ge honom men läkarna var väldigt positiva då det alltid fanns lite vatten o han växte som förväntat o verkade må prima i magen. Därför kom det som en chock för alla när han var nyfödd att han var så svår att ventilera. 100 % syrgas o han syresatte sig ändå inte mer än 30-40. Han var så mkt sämre än de trott. O ingen trodde han skulle överleva..... Som ssk M sa häromdagen när hon jobbade. Det är som att Sander gör lite "fuck u" mot oss allihop. Han klarade sig minsann. Mot alla odds...!!!
Skulle kunna skriva om det här hur länge som helst då det finns så mkt mer att berätta men nu måste vi äta lunch innan D ska sätta sig m Sander!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar