Ofattbart!

Jag blev sjukskriven den 12 jan o då ordinerade läkaren sängläge. Jag skulle leva som om jag var på sjukhus o endast gå på toaletten o duscha. Fick lov att gå ner o sätta mig vid matbordet o äta med de andra korta stunder men det var det enda. Då hade skolorna precis kört igång efter jullovet. Låg där hemma på sängen fram till den 23 feb (med ett litet uppehåll i slutet på jan då allt var ok på ultra o jag fick vara uppe ngt lite mer typ en vecka) då jag blev inlagd på Östra i göteborg. O nu är vi här. O det är sommar. O snart skolavslutning. Jag har varit "borta" från mina barn o deras vardag en hel termin... När man ser det så förstår man hur j***a lång tid det är. Förstår inte hur vi har klarat det men på ngt sätt har vi gjort det. Mkt tack vare min underbara familj o vänner som ställt upp till 100%. O allra mest tack vare min fina Daniel. Han är en klippa o utan honom hade det här inte varit möjligt. Jag vet att barnen har det jättebra hemma med honom o att han tar hand om dom på bästa sätt o vetskapen om det har gjort att jag kunnat släppa det lite o mer fokusera på livet jag lever just nu. Det gör alldeles för ont att tänka på barnen hemma hela tiden så jag gör vad jag kan för att skingra tankarna. Ibland går det bättre, ibland lite sämre. Som nu de senaste dagarna. Då har jag längtat hem så jag snart inte vet var jag ska ta vägen. Kanske är det för att vi vet att det närmar sig. Brukar vara så att man blir mer o mer otålig ju närmre man kommer. Tänk om vi kommer hem till midsommar. Då är det bara två veckor kvar här i helvetet...! Jag längtar!!!