Nu tänker jag balla ur o deppa ihop!

För nu är jag så less på det här så ni kan inte ana. Har precis lämnat mina tre underbara älskande gråtande barn. Jag vände ryggen mot dom och gick till mitt rum när de var ledsna för att jag själv höll på att gå sönder o för att det inte finns ngt jag kan göra för att trösta. En hysteriskt gråtande mamma är inte vad de behöver just nu. Fy fan. Det här är ren jävla terror. Jag vill gå ut genom dörrarna här o springa hela långa vägen hem o för alltid vara tillsammans med min familj. En mamma här m bebis i magen. Tre barn o en pappa där. Det borde vara förbjudet att tvingas dela på familjer på det här viset under så lång tid... Snart fyra veckor sedan jag lades in o just nu vet jag inte var jag ska hitta ork o kraft att hålla humöret uppe o kämpa lite till. Jag är helt tom.

Utdrag ur boken "Våga Älska" med Lotta Wiman

Ingemansland

Mellan hopp och förtvivlan finns en sorts ingemansland. Där har jag befunnit mig rätt länge nu. Det är en plats av väntan. Jag önskar att jag kunde kalla den "Stilla" eller "Allvarlig", eller något annat uttrycksfullt, men faktum är att den är ganska intetsägande. Dagarna går, och jag väntar fortfarande. Vad kan jag säga?
Jag lever som i en bubbla. Jag ler mot människorna jag träffar, pratar med dem och skrattar till och med, men inne i mig är det tomt och tyst. Jag saknar det ständiga bruset av röster som brukade höras där. Den aldrig tystnande debatten. Mest av allt saknar jag orden som brukade beskriva mitt liv, orden som förklarade skeendena och gav dem stadga och form. Utan dem går jag som i en dimma. Tiden består enbart av ögonblick staplade på varandra. Jag ser inte sammanhangen, lever bara ett hjärtslag i taget. Varje dag är oändligt långsamt och samtidigt oändligt kort. Jag tittar ut genom bussfönstret och märker att sensommaren är på väg, och det känns som om jag måste ha sovit hela våren och hela sommaren för att sedan plötsligt vakna ur en märklig dröm.
Blåmärkena på mina armar börjar försvinna nu. Det känns på något vis opassande. Snart kommer ingen kunna se på mig vad som hänt, fastän blåmärkena i min själ just nu har börjat visa sig. Mitt huvud säger att de snart kommer att göra mycket ont, när insikten om det som skett drabbar mig med full kraft. Mitt hjärta säger ingenting. Bara ibland viskar det några små trötta ord, och då gråter jag en kort stund, tills tårarna tar slut. Resten av tiden är det som om dörren till mitt inre är stängd och förbommad och jag kan inte komma dit in.
Jag har hört en man som blev skjuten i strid säga att från början kände han inget alls, att smärtan kom först efter en stund. Han hann till och med springa och ta skydd innan det började göra ont. Det är en bra liknelse för hur det känns i mig. Men jag springer ingenstans. Jag väntar stilla och med nedböjt huvud, på ett vidsträckt fält av brunbränt gräs och taggtrådshärvor. Jag väntar på smärtan som mitt huvud säger ska komma. Jag hoppas jag inte ska förblöda när det drabbar mig. Och jag är rädd.