lördag 7 maj 2011

Jobbigt att vara så beroende av andra!

Allt började bara fel m nattpersonalen ikväll o sen blev det liksom bara värre. Kanske är det jag som är trött o extra känslig men jag blir så ledsen när jag känner att de inte riktigt är engagerade o bryr sig. Jag skulle gå in t Sander kl 23 o då skulle vi ta ur honom ur cpapen o lägga honom t bröstet eftersom det var i slutet på matpausen o han förhoppningsvis skulle vara hungrig o det kunde passa att försöka få honom att äta då. De hämtade mig redan kl 22 för att de skulle väga honom o undrade om jag ville ta upp honom när han ändå skulle ur cpapen. Den här diskussionen har vi haft innan ang vägning o vad dr sa t M som jobbade igår ska han vägas i slutet på matpaus eftersom det inte är maten vi ska väga o så blir det samma varje dag. Men så tyckte inte personalen inatt så de vägde honom ändå. Han vägde 1815 g hursomhelst o e vägning la vi honom t bröstet o han åt lite grand iaf. Sedan skulle han tillbaka t cpapen men syresatte sig dåligt. Runt 85 ganska mkt men var nere på 75 en stund tom o de flödade o flödade m syrgas o var uppe i 35 % en stund. Jag ifrågasatte om det inte var dags att byta mätaren på foten men de ryckte på axlarna åt det, jag sa att ibland sitter inte cpapen riktigt bra o då blir det såhär men då var det för att den låg emot madrassen det inte blev bra. Jaha?!? Så min son ska behöva ligga på jättemycket syrgas för att slangarna ligger emot madrassen??? Han har inte krävt ngt mer än 25 % på hela dagen - förrän nu, så det ligger nära till hands att tänka att det var ngt m cpapen ändå. De testade att sänka syrgasen men det funkade inte så de höjde igen t strax över 30. En stund syresatte han sig 100 o då är det viktigt att de sänker syrgsasen då det inte är bra att få för mkt men den ena sköterskan matade twinsen o den andra som nyss höjt syrgasen satt vid datorn o kollade aldrig skärmen. Jag var sådär jobbig ni vet o ifrågasatte hela tiden o jag gissar att de var less på mig o därför struntade i vad jag sa o inte brydde sig nämnvärt om att svara men när jag sa att jag tyckte cpapen satt snett var ena sköterskan där o kollade o då hördes att ljudet ändrades o de kunde sänka syrgasen t 26 åtminstone o då var det ok så länge jag var kvar i rummet... Kan såklart finnas andra orsaker t att han kräver mer syrgas så som infektioner el så o jag fick inget svar på varför de trodde att det var såhär just ikväll när det inte varit så på nästan 2 veckor. Hoppas verkligen inte det är ngt galet!


Väldigt svårt att gå därifrån ikväll o jag grät när jag gick ut genom dörren. Så jobbigt att behöva känna sig i vägen o att de blir trötta på mig. Jag vet att de gör sitt jobb o kanske inte gillar när jag lägger mig i men hur det än är så är det mitt barn, o jag är här dygnet runt hela tiden o har liksom lärt mig vad som kan vara fel när såna här situationer uppstår. O att de inte gör ngt alls för att försöka lösa det gör mig frustrerad!!! Desstuom har de, samma personal, i två nätter sagt att de tycker det är bättre att vi pumpar på rummet nattetid. "Så vi ska slippa gå dit in." Men vi ska ändå ställa mjölken i kylen o vakna o kan lika gärna gå dit. Känns som att de tycker vi är i vägen.


Usch. Blir trött på mig själv för att jag gnäller. De gör sitt jobb o jag vet att de kan det här. Jag hade förmodligen inte tyckt om mig själv heller om det var jag som var personalen. Är väl tröttheten igen som spelar mig ett spratt o gör mig irriterad o ledsen. Hoppas allt är lugnt därinne o att allt är "som vanligt" när jag kommer in kl 2. Nu är kl 24 så jag måste försöka somna för att få ngn timma innan nästa pumpning. Men först måste jag gå in en gång till för att kolla så det fortsatt är lugnt. Känner mig inte helt trygg m personalen som jobbar inatt som ni förstår;-)

Sov gott!


Uppdatering från den gnälliga, hysteriska mamman: Sander låg på 24 % syrgas o syresatte sig 98 så de var på väg att sänka den lite till nu. Så jävla skönt att jag fick rätt ändå - att det förmodligen var cpapen som inte satt bra;-)

Over and out.

3 kommentarer:

  1. Jag förstår precis hur du känner. Jag kände mig också jobbig när jag ifrågasatte och de inte ville lyssna utan "de vet bäst". Fast nu i efterhand så ångrar jag att jag inte ifrågasatte mera! Fast när man är i den situationen så är allt så jobbigt att man inte riktigt orkar mentalt att ta den fighten.
    Det borde ju personal som sköter om prematura barn förstå om de hade den minsta förmågan att känna empati!
    En del personal säger att man ska säga till om man misstänker något för att det är vi som föräldrar som är experter på våra barn, medans en del bara tycker att det är jobbigt "att man lägger sig i". Det är jättesvårt som förälder till ett barn som ligger inne på sjukhus en längre tid, när alla säger olika. Jag vill ge dig en styrkekram iallafall, och stå på dig när du känner att något är fel, och säg vad du har på hjärtat , även fast de inte alltid lyssnar. Till slut hittar du någon som gör det!
    Det är faktiskt DU som är expert på ditt barn!!!! Kram Fredrika

    SvaraRadera
  2. TAck snälla Fredrika för den kommentaren. Det värmer i hjärtat! Visst är det jobbigt att man inte riktigt vågar säga ifrån ibland?! Jag känner att det är Sander som blir lidande då o inte får lika bra vård då jag inte är där om jag bråkat lite för mkt m dom. Så ska det ju inte gå till men det känns som att det tyvärr är så ibland. Visst är det trots allt vi föräldrar som är experter på våra barn. Vi är ju här hos dom jämt:-)
    Kram på dig!

    SvaraRadera
  3. Åh!
    Jag förstår dig precis! Som ni säger så blir föräldrarna experter på sina barn.
    Och det är en extrem situation där man lämnar sitt barn till främmande människor för att man måste. Man anpassar sig efter vilken personal som jobbar för att vara så snäll o duktig förälder som möjligt. Oj va mycket energi man lägger på det :)
    Jag kan bara säga att fortsätt att stå på dig, gå på din magkänsla! Passa på att prata med någon i personalen som du tycker om, och berätta hur du känner. Då kan de kanske medla lite. För du orkar inte vakta hela tiden, den energin behöver du till annat!
    Va rädda om er!
    Kram Johanna
    Prematurföreningen

    SvaraRadera