Negativ är jag idag...

Jag är så himla ledsen idag! Skulle sova lite förut när daniel åkt o kollade ett avsnitt av Greys Anatomy. Där föddes femlingar på tok för tidigt o flera av dom var allvarligt sjuka. En av dom fick de hela tiden "flusha" m noradrenalin el vad det nu heter för blodtrycket o det känner vi igen. Sander fick ngn medicin för att hålla blodtrycket uppe. Det sjönk gång på gång o när han gick under 45 slutade han kissa vilket är allt annat än bra. En påse hängde bredvid hans säng o vi satt o kollade på den hela tiden för att se att han kissade o jublade för minsta lilla droppe. Precis som det var med min morfar dagarna innan han gick bort. Glömmer aldrig hur mormor satt m slangen o bad om ett mirakel o hoppades att han skulle börja kissa igen o bli frisk... Det blev han tyvärr inte o gick bort 2003 då jag väntade Timmie. Han fick aldrig träffa några av våra fina barn men jag vet att han skulle älskat o avgudat dom. Precis som han gjorde med oss, sina barnbarn. Jag o morfar hade en lite speciell relation o jag glömmer aldrig hur han i sitt morfinrus ropade på daniel när vi skulle åka från sjukhuset sent på natten "Ta väl hand om tösa!" eller när en tår rann nerför hans kind när jag kom in till honom där han låg... Är ledsen över att han inte längre finns hos oss men samtidigt så glad över den tiden vi fick tillsammans. Nog om det.

Bebisen i greys blev intuberad precis som sander o han fick också surfaktant "sprutat" ner i lungorna. Bl a. Jag blev påmind återigen o det var på sätt o vis väldigt skönt men samtidigt öppnade det en dörr som jag försökt hålla stängd på tok för länge nu o allt bara brast. Så jag grät o grät. O grät lite till. Sedan somnade jag några minuter o vaknade med ångest. Fy vad jag hatar den känslan. Som att ngt är fel men man vet inte riktigt vad eller hur man ska få det att försvinna. Gick in till Sander för jag längtade så vansinnigt mkt efter honom o där var en gullig sköterska som tog sig tid o lyssnade på mig o jag fick prata av mig lite. Önskar så att allt var "som vanligt" o att jag kunde få ta upp min lilla bebis i min famn när jag känner för det. Att vi kunde få vara hemma tillsammans alla sex i familjen o bara njuta o ha mysigt. Inte att två av oss ska vara här o de andra hemma utan lillebror o mamma... Nu är det så det är o vi ska ta oss igenom detta också men jag måste tillåta mig själv att gråta lite ibland också. Har varit en lång tid av oro o ovisshet o det vore konstigt om det inte kom ikapp oss nån gång! Får vi åka hem nån gång i början på juni har jag varit drygt 100 dagar på sjukhus. Som Malin skrev för länge sedan. jag har snart gjort en tid i big brother huset. Frågan är vilket som är värst. Det eller det här. Serveras lite dåligt m sprit på det här stället men annars är det nog ganska så likt;-)

Gick sedan o åt o när jag gjort det sprang jag på E, "vår" sjuksköterska som sa att hon minsann tyckte att jag kunde åka hem en dag o att Daniel kunde stanna här medan jag var hemma. Jag försökte förklara att jag inte känner mig riktigt redo för det. Mest för att jag inte är redo att träffa alla därhemma o lämna på förskola o så då jag vet att jag skulle gråta så fort jag fick syn på ngn av våra fantastiska fröknar men hon förstod nog inte riktigt vad jag menade o fortsatte gå på om det. O då grät jag igen. Hahahaha! "Är du så ledsen idag?" frågade hon mig o jag snyftade fram ett litet "Ja" o så gick jag. O hon blev stående kvar o undrade nog vad som hänt. Var samma sköterska som propsade på att jag inte fick åka hem enbart för några timmar eller komma tillbaka på fm dagen därpå när jag åkte hem första gången utan upprepade tre gånger "Du kommer på kvällen, jag skriver det här" o redan där kände jag mig väl lite överkörd eftersom jag tycker det är upp till mig hur jag vill göra. Jag vet att hon menar väl men just idag kom det så olägligt. Om daniel känner att han hemskt gärna vill vara här en natt hindrar jag naturligtvis inte honom från det o det var väl det jag kände att hon trodde. Men det lämnar vi nu.

Blev en riktigt neggo-blogg det här nu o sånt gillar vi inte. Bryt ihop o kom igen som man brukar säga. En promenad på hjärtstigen i skogen kan nog göra susen mot deppdagar som denna. Sedan ska jag ta upp liten Sander o mysa igen o då kan man inte bli annat än lycklig - eller hur?!?

Kram på er!!!