En liten förklaring!

Ska bara skriva några rader o berätta varför jag inte skriver så mkt om barnen där hemma o om hur mkt jag saknar dom. Räcker att jag börjar den här meningen så stockar det sig i halsen. Det är på tok för smärtsamt o gör så vansinnigt ont att jag inte kan vara hemma med dom så jag klarar inte att skriva om det. Eller tänka på det överhuvudtaget. Tyvärr är det inte så lätt att bara tänka bort allt det där men jag gör mitt bästa för att ha lite distans till det. Annars skulle jag inte klara att hålla huvudet över ytan så länge till... Kanske gör jag inte det ändå. Kanske kraschar jag snart. Men jag ska göra mitt bästa för att kämpa lite, lite till.....