Mitt liv har satts på paus. Det känns som evigheters evighet sedan jag levde det liv jag förut gjorde. Den gamla Malin kommer inte tillbaka. Eller jo... det gör hon nog. Men förhoppningsvis i en bättre bilaga. En Malin som än mer kommer glädjas åt allt fint o njuta av allt underbart som finns att uppleva. Jag tycker att jag var bra på det även innan det här hände. Varje dag var jag tacksam över min fina familj. Jag hade valt att gå hemma m barnen så länge som möjligt för det är där, med dom, och med Daniel jag trivs allra bäst. Ingen annanstans känner jag mig så trygg o tillfreds med livet som hemma tillsammans med dom! Ändå har jag fått lite perspektiv på saker o ting nu när jag "varit instängd här" så länge.

I höstas fick jag förfrågan att åka med till egypten då min älskade sandra fyllde 30. Jag skulle bli bjuden på hela kalaset men det gick jag absolut inte med på utan vi bestämde att vi skulle dela på kostnaden. Hur som helst var detta innan jag visste att jag var gravid o jag funderade ett tag på om jag verkligen kunde göra det. Om jag skulle klara att vara ifrån familjen en hel vecka. En hel vecka för mig själv liggande på stranden m en bok i ena handen o paraplydrink i andra. Till slut bestämde jag mig för att åka även om det tog emot m tanke på familjen. (resan blev inte av för min del då jag blev gravid o fick blödningar o intyg fr dr) Tänk att jag tvekade på det. Ren nöjestripp i goda vänners lag en vecka. O sedan tvingas jag nu ligga frånskild från dom i vad som hittills varit fyra veckor... Som längst återstår 7 veckor innan bebis föds om allt går bra o fortsätter såhär. Man gör vad man måste när inga alternativ finns. När man inte har ngt val. När livet sätts på paus. Mitt liv som jag älskar att leva.
Jag gör det för att rädda ett annat. Mitt barns. O för barnen gör jag vad som helst...

Är inte så deppig som man kanske kan tro av det jag skriver. Jag har det ok idag!