Tårar o skratt går hand i hand!

Det är så märkligt det här. Alltihop. Jag känner mig liksom helt hjärntvättad o kontoret däruppe varken tänker eller gör som jag vill. Det har fått en egen vilja o jag blir förvånad hela tiden över alla sjuka tankar som ploppar upp. Alldeles nyss låg jag o lyssnade på "I want to break free" o körde mitt lilla superlätta träningsprogram. Hade händerna på magen o fick små buffar därinifrån. Bebis som ville kommunicera lite. Tänkte att jag nog inte har det så dåligt trots allt. Vi blir väl omhändertagna här o som det ser ut nu är läget under kontroll o ingen jättefara på taket ang bebis. Ctg är ju bra o det sägs ge en ganska bra bild av hur de har det i magen. Vissa stunder kan jag faktiskt tom glädjas åt lilla magen o det lilla livet därinne o vår tillvaro här mellan fyra väggar. Vi har det bra! Hur sjukt det än låter. O när jag fortsatte mitt program o tänkte på att jag ska åka härifrån på tis kände jag mig illa till mods. Det har ju liksom blivit en del av mig. De jag träffar här är mina vänner nu. Barnmorskor, läkare, sköterskor... Nyförlösta mammor, gravida blivande mammor, små fina bebisar som skriker o skriker. Det är vad mitt liv kretsar runt o det känns skrämmande att lämna det. O när jag låg o räknade prickarna i taket för hundrade gången o lyssnade på min musik jag alldeles nyss blivit glad av kände jag mig plötsligt ledsen. För att jag ska åka härifrån. Hur sjukt som helst!!! Hur kan man vara rädd att sakna en tillvaro man inte ens velat vara i, o som man stundtals på riktigt hatat? Skakade av mig den känslan o sedan började jag tänka på mina fina barn därhemma... Då kom tårarna igen o jag grät. Bara minuten innan kände jag mig tom glad o så pang, från ingenstans känner jag mig så vansinnigt ledsen... Jag är förvirrad minst sagt. Jag förstår inte hur man fungerar. Egentligen är jag kanske inte ledsen över att lämna det här stället, bara rädd o osäker inför vad som väntar på nästa ställe...

Tankarna spelar mig ett spratt hela tiden o jag o min rumskamrat pratar mkt om de där förbjudna tankarna. Som alla har som ligger såhär. Som att jag ibland tänker att jag skiter i allt. Att det inte är värt det. Att jag vill åka hem till min familj. Dom som finns "på riktigt". Tänk om det ändå inte går bra m bebis o jag gjort allt det här i onödan? Självklart älskar jag liten i magen o är beredd att göra väldigt mycket för att han ska födas frisk o få ett bra liv. Annars hade jag ju inte varit kvar här. O tack o lov försvinner de där tankarna lika fort som de kommer o jag har läst o pratat m många om att det är helt normalt att tänka o känna så. Särskilt normal vet jag inte om jag är. Särskilt inte nu. Jag tror faktsikt att jag börjar bli tokig på riktigt. Kan nån vänlig själ komma o hämta ut mig på falbygden när det här är över o jag börjar bli mig själv igen...?

Funderade på om jag verkligen skulle skriva o berätta om de här dumma tankarna. Tankar som jag blir rädd för. Som jag skäms över. Men kom fram till att det här är min blogg. Min verklighet. Det är här jag skriver hur jag upplever allt. På riktigt. Jag förskönar ingenting utan skriver från hjärtat precis hur jag känner. Sen får ni tycka att jag är galen o knäpp o vad ni vill men inte innan ni provat att göra det jag just nu går igenom. Sägs ju att man ska gå en mil i någon annans skor innan man kan döma andra...

Godnatt! Glöm inte att hålla tummarna för oss imorgon på tillväxtultra!