Begär inte att någon ska förstå...

...men vissa människor beter sig så konstigt när det händer något sånt här! Daniel berättade att han hört ngn på radion som fick ett handikappat barn berätta att det är i såna här lägen man kan skilja agnarna från vetet. En del vänner hör av sig ofta o man känner att det är uppriktigt, att de bryr sig på riktigt. Andra drar sig undan o hör inte av sig alls o så finns det vissa som hör av sig enbart för att stilla sin egen nyfikenhet o för att ha ngt att prata om på byn. Det sistnämnda kan väl kvitta men av de två andra finns kanske inget rätt eller fel. Alla är vi olika. O i många fall handlar det kanske om att man inte vet vad man ska säga. Men kan man inte bara säga det då? Att man inte vet, o kanske be den drabade berätta vad han el hon förväntar sig? Hellre det än att bli lämnad o tro att personen/personerna i fråga inte bryr sig. Tycker inte om att läsa när andra pratar skit o talar i gåtor på bloggar så jag lämnar detta här nu när jag fått ventilera lite iaf. Till alla er som finns där hela tiden vill jag säga TUSEN TACK!!!!! DET BETYDER SÅ MKT M ERA FINA ORD, EN KLAPP PÅ AXELN, FINA PRESENTER NI SKICKAR, KOMMENTARER SAMTAL O SMS. NI ÄR GULD VÄRDA!!!

Som jag skrev i rubriken begär jag inte att någon ska förstå. För det går inte. Jag trodde att jag kunde föreställa mig hur det är att ligga såhär som jag gör. Långt hemifrån o m massa rädslor för hur allt ska bli men jag kunde inte ana att det skulle vara såhär påfrestande. En av mina närmsta vänner förlorade sin bebis i magen i v 36. De fick förklaringen psd. Jag minns så väl samtalet då hon ringde mig o liksom viskade "bebisen är död". Hur allt bara stannade o hur jag inte kunde ta det till mig o förstå. Hur jag bröt ihop när jag kom fram t jobbet o de skickade hem mig igen för att jag bara grät o grät o grät. O ändå hände det inte mig. Min vän var långt ifrån mig då hon bor i norrland o det fanns inget jag kunde göra. Dagen efter åkte hon o födde sin fina fina son. Men som inte andades. Som inte skrek o varm o go la på hennes bröst. Han fick namnet Gabriel efter änglen m samma namn. Ett fint namn på en fin liten kille.
Mkt av min tid det närmsta då det inträffat gick åt till att sörja för hennes skull. Jag var ledsen ofta o de i min närhet pratar fortfarande om hur berörd jag faktiskt var av det. O det var jag. Jag trodde att jag visste vad de gick igenom. Men det gjorde jag inte. Det förstår jag nu. Man kan aldrig någonsin förstå hur någon annan känner det. Även om jag föreställde mig värsta möjliga scenariot var det inte som jag tänkt. Som jag känner nu. När vi är i den här situationen. Vi har inte förlorat ngt barn. O jag ber till gud att vi slipper göra det. Men mina tankar är annorlunda nu när vi insett hur skört allt är o hur fort livet kan kastas omkull. Min vän skrev i ett sms till mig häromdagen att det är först nu hon förstått hur jag kände det då hon förlorade sin son. Nu när hon är ledsen för min skull kan hon också sätta sig in i hur ledsen jag var å hennes vägnar. Man måste som sagt gå en mil i någon annans skor innan man kan förstå hur andra känner.

Massa heavy stuff o dravvel o tårar nu igen men som sagt. Det får ni ta. Annars får ni låta bli att läsa;) Det här är min dagbok från helvetet.


Over and out.