Skriver direkt från hjärtat!

Jag är så himla lyckligt lottad. Jag tillhör skaran som förstått att ta tillvara på allt fint vi har här i livet o jag talar ofta om för nära o kära hur mkt jag tycker om dom. Min familj är det som betyder mest för mig och jag känner inte att jag saknar något. Jag har fått precis allt det jag någonsin drömt om - och lite till!!! Min Daniel är en man som är få förunnad. Det får jag höra ständigt från mina väninnor då vi pratar om hur de har det hemma hos sig. Vi hjälps åt med allt hemma hos oss. Kanske inte att städning är hans starka sida men han kan så mkt annat som jag inte kan. Framförallt är han alltid på bra humör, han klagar o gnäller aldrig trots att jag kan gå på som en ångvält emellanåt. Han är kärleksfull o låter oss veta att han älskar oss. Varje kväll ett "Jag älskar dig" från honom till barnen. Ingen självklarhet för killar att säga till sina barn o mitt hjärta smälter. Jag kunde inte ha en bättre sambo, o barnen kunde inte ha en bättre pappa! Självklart har vi våra dalar vi också men det är länge sedan nu o vi har hittat våra roller där vi trivs o hoppas att få vara tillsammans för alltid! I februari firade vi 8 år tillsammans! (inte illa att ha tre, snart förhoppningsvis fyra barn varav den äldsta är 7...) O barnen är så underbara de bara kan bli. Var o en på sitt sätt:) Fascinerande att tre barn kan bli så olika m precis samma mamma o pappa o samma uppfostran. O lite kul att Timmie o Caspian är mörka m bruna ögon som pappa o Linn är blond o ljus som mig. Undra hur det ska bli m bebis i magen! Om det är en kille som vi tror o om han också blir mörk som de andra killarna? Jag har alltid önskat mig fyra barn men vi har inte varit helt eniga på den fronten. När jag sedan blev gravid m bebis i magen o blödningarna började blev jag rädd. "Den som gapar efter mycket..." ni vet. O kanske är det så att jag kommer få äta upp det. Att jag trots drömlivet m tre fantastiska barn ändå längtade efter ännu ett mirakel. Den där längtan är ngt jag har svårt att sätta ord på. Lika fysisk som psykisk o svårt att förklara för en som inte själv upplevt det. Jag måste nog bara lära mig att den där längtan alltid kommer finnas där. Skulle nog inte spela ngn roll om jag fick tio barn. Jag skulle ändå längta efter ett elfte... Inget ont utan att det för ngt gott med sig säger man ju o efter det här är det tveksamt om jag nånsin skulle våga gå igenom en gravidiitet igen. O klarar sig bebis o blir frisk är jag mer än nöjd men tänk om det inte går vägen...Nu när vi ställt in oss på fyra barn. Hur ska vi då kunna tänka om? Eller hur ska vi våga chansa o riskera att tvingas gå igenom detta ännu en gång? När jag väntade Timmie gick allt helt utan problem. Han föddes v 37+0 o vägde 3035 g. På gränsen t prematur men hade passerat m en dag o fick godkänt:) Sedan började vi längta efter ett barn till o jag fick missfall. Tre stycken. På rad! Det förstår jag ju också att det inte är så smart att bli gravid tre ggr på rad utan mens emellan o att kroppen då inte är redo men man tror ju inte att det är möjigt! Fick rådet att vänta två mens från dr o sedan blev jag m Linn direkt. O hennes grav var också utan komplikationer o jag mådde toppen! Medicinerade i början m progesteron då det sägs vara bra om man fått upprepade missfall. V 37+1 såg hon världens ljus o vägde 2920. Ok vikt för att vara tre v tidig o även hon passerade gränsen prematur m nöd o näppe. Blev sedan gravid m Caspian o då var det nya rön gällande mediciner så jag fick både Progesteron o blodförtunnande Trombyl. O med det kom massa blödningar. Krafitga sådana o man såg en blodansamling i livmodern som man inte kunde förklara. På rul v 17 var dock blödningen borta o efter det löpte allt på komplikationsfritt. V 37+2 föddes lillfisen o var stor m sina 3675 g trots tre v tidig förlossning:) Är det en slump att de alla är födda samma grav-dag i stort sett? Det lär jag aldrig få veta. Men T är född 37+0 o m de andra två gick vattnet samma dag. Är väl en på miljonen att man prickar in det! Har hunnit m ytterligare ett missfall här emellan o när jag fick veta att jag var gravid den här gången (ganska sent då jag inte fattade alls eftersom det inte var riktigt tänkt att det skulle bli just då o jag gick t dr för jag trodde jag hade problem m sköldkörteln hahahaha. Där ser ni hur det går när man googlar o leker dr;)) fick jag prog o blodförtunnande igen. O m det kom blödningarna. Den här gången riktigt krafiga sådana. En gång på willys o jag fick åka hem i raketfart. Satt på jackan i bilen o väl hemma kunde jag vrida ur mina byxor... Då var jag övertygad om att det var kört kan jag säga men ultra visade tickande hjärta ännu en gång. Ett hematom (blödning, som blåmärke) har följt med fram t v 20 ca o som störst var det 8*3 cm! I början rinnande vätska för att sedan bli mer koagulerat. På rul konstaterade man dessutom lågt sittande moderkaka. Gjorde ett ultra som såg bra ut m blödningen men sen gick det inte många dagar innan jag vaknade av att det rann vatten... Då v 21+1. Tog ca två v innan de kunde fastställa att det var fostervatten då bebis ännu hade vatten kvar i början. Konstigt nog. Brukar försvinna inom några dagar men i vårt fall dröjde det lite o det är ju positivt!Testade även positivt för bakteriell vaginos vilket är en väldigt vanlig bakterie man inte brukar behandla men jag fick antibiotika då allt är som det är. Förra ons, v 23+1 var jag i skövde hos dr o bebis hade lite vatten o jag flyttades hit. O på den vägen är det. Nu ligger vi här o pendlar mellan världens alla känslor. En berg o dalbana kan man säga o det här är ändå inget i jämförelse m att ha bebis liggande på neo m respirator o slangar o sladdar överallt! Jag hoppas o ber till högre makter att bebis låter vänta på sig minst 4 v till men gärna 10. Då ser överlevnadsschanserna utan större handikapp betydligt ljusare ut. Problemet är fortfarande bebis lungor men vi kan inte göra annat än att hoppas på det bästa!!! Inte illa att vi lyckats fördröja det så här långe heller! Tre v o några dagar sedan vattenavgång! Läkarna kliar sig lite i huvudet o rynkar på pannan. Inte så vanligt att man går tre fulla graviditeter o att det sedan bli så här. Oftast har man problem redan från början. Aja. Jag är inte som alla andra o nu tror man att det är hematomet som retat hål på hinnsäcken o att det därför har blivit såhär. Inget vi kan påverka oavsett! Snälla snälla bebis. Kämpa på därinne! Jag gör så gott jag kan o lovar att göra mitt bästa för att du ska få ett så bra liv som möjigt där hemma tillsammans m dina tre äldre syskon o mig o Daniel. Du måste bara klara det här!!! Nu har jag varit väldigt utlämnande o berättat mkt om mig själv. Men det bjuder jag gärna på. Är därför jag startade den här bloggen. För att kunna skriva från hjärtat nu när vi lever som vi gör. Njut av livet mina vänner. Det kommer inte i repris!