Följande sms skickade jag precis till min älskade Daniel...

"Dagens första gråt! Inte för bebis eller våra underbara barn den här gången utan för dig! Jag saknar dig! Jag vill vara nära dig, kramas, känna mig sådär trygg som jag inte gör nån annanstans än hos dig... Jag vill för alltid vara där du är! Lyssnar på "Utan dina andetag" o känner precis som han sjunger. Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor... Utan dig är jag inget. Älskar dig! Din M för alltid."

För första gången i mitt liv har jag fått uppleva hur det är att vara "kärlekskrank" på riktigt. Tänk att beröring o närhet är så viktigt!

Pratade m min ingifta moster precis som sa "Du låter mkt gladare o positivare när jag pratar m dig än när jag läser på bloggen". tänk på det. Jag har det ganska ok ändå:)