Man är ju gravid normalt i 40 v. Då har kroppen tid att förberedas inför förlossning. Men att jag skulle föda nu, 16 v för tidigt. Det finns liksom inte. Jag KAN inte få in det i min hjärna hur mkt jag än försöker. Jag är inte rädd för att föda. Tvärtom. Det är ngt jag sett fram emot o som jag är väldigt fascinerad av. Men jag vill inte föda en bebis stor som ett smörpaket o som jag inte vet kommer överleva eller inte. Det vet man aldrig men chanerna är betydligt större vid en fullgången gravidietet. Skulle jag plötsligt få värkar nu kommer jag nog få spel. För jag är som sagt inte redo. O jag är ensam. O det tar ett tag innan daniel hinner hit. Dessutom inte helt ovanligt m komplikationer vid såhär tidiga förlossningar så kanske blir det blödningar o urakut jag får sövas. Jag som är så stolt över mina tidigare förlossningar o som hoppades få göra det ännu en gång. Med frisk fullgången bebis. Livet blir inte alltid som man tänkt sig o det är liksom bara att glida med. Man kan inte göra ngt åt det. Kan inte förbereda sig på nåt sånt här så det tjänar ingenting till att gå runt o oroa sig för allt hela tiden. Ta vara på livet vet ja o njut av allt fint ni har istället. Det försöker jag göra trots omständigheterna. Jag har tre friska underbara barn där hemma o en fantastisk sambo som är få förunnat. Världens bästa pappa till våra barn. Är glad att vi har honom. Utan Daniel o barnen vore jag inget.
Jag älskar er!
Kära Malin
SvaraRaderaTack för att vi fick din nya bloggadress, ville inte störa just nu eftersom vi misstänkte att du hade annat att tänka på än mig och Agneta.
Vi har följt dig hela vägen sedan det började spöka och har hållit och håller fortfarande alla de tummar vi har att det trots allt skall gå vägen med "bebis". Viktigast av allt är givetvis att du själv är rädd om dig och klarar dig igenom den kommande tiden. Hemma väntar tre underbara barn och så Daniel förstås. De längtar efter dig, det är vi nog helt överens om, du och vi!
När livet har återgått till något slags normaltillstånd så tar jag/vi gärna kontakt igen, vi får ju hit våra egna barnbarn, som ju aldrig har bott i Sverige, troligen efter vårterminens slut i maj/juni.
Jag har följt din gamla blogg troget och berättat för Agneta men nu så har hon lagt in dig i sin egen dator och hon försökte sända dig ett svar igår men halkade in på sitt eget Googlekonto som var avpassat till Singaporefamiljen. Måhända detta råkar ut för samma sak och inleds därför med att "Pappa sa", hoppa över den inledningen!
Agneta hälsar därför genom mig denna gång.
Många stora kramar, vi tänker på dig och din familj!